Skip to Content

Tjatiga utrop och blodiga passagerare

Jag är förvisso känd för mina ständiga promenader men det blir faktiskt även en hel del buss- och tågresande. Kollektivtrafiken är värd alla hyllningar men bjuder ibland på överraskningar, allt från tjatiga högtalarutrop till nedblodade passagerare.

”Du tycks alltid vara ute och gå”, säger en kvinna till mig på stan. ”Nästan alltid”, rättar jag henne. Att ta sig från punkt A till punkt B med fötternas hjälp har många fördelar, särskilt för en reporter. Frånsett det självklara att man får en del motion på köpet så kan det ploppa upp nya idéer och dessutom upptäcker man nya saker längs vägen. Men alla destinationer går inte att nå till fots, åtminstone inte inom givna tidsramar. Då är det istället kollektivtrafik som gäller.
En dag står jag och väntar på tåget till Jönköping. Från högtalarna på Växjös nya station utropas att man ska sluta med utrop. Dessa utrop om att utropen ska upphöra utropas så förbaskat frekvent att folk längtar efter tystnaden. ”Vilket tjat”, klagar en äldre man och håller demonstrativt för öronen. ”Vad är det dom säger? Ska tågtrafiken upphöra”, frågar en äldre kvinna oroligt. ”Nej bara utropen”, förklarar jag. ”Men dom ropar ju nu”, påtalar kvinnan. ”Det är nog sista skriket”, säger jag.

En dag på stationen ser jag en person i reflexväst som går omkring och ställer frågor, förmodligen om den nya stationsbyggnaden. Jag undviker utfrågaren eftersom jag kommer ihåg vad som hände senast i den förra stationsbyggnaden. Då svarade jag på enkät om vad jag tyckte om stationens utseende, funktioner och skötsel. Det tog visserligen bara en minut. Två veckor senare fick jag dock ett mail med en ny enkät, där de ville att jag skulle bedöma hur jag upplevde den föregående. De gjorde alltså en undersökning om undersökningen. I rädsla
för att få en enkät om hur jag upplevde enkäten om den första enkäten så vägrade jag att svara.

När bussen på linje 240 stannar i Ingelstad står två poliser och väntar. De stormar bussen resolut. En misstänkt terrorist på bussen? Både jag och medpassagerarna sneglar nervöst på varandra. Någon sätter snabbt på sig bältet. ”Vem är det som inte betalt sin bussbiljett?”, frågar poliserna med myndig stämma. Ingen säger ett ljud. Sedan rusar poliserna vidare längs mittraden och tycks hitta förövaren, som burdust släpas ut ur bussen och blir omhändertagen.
I mitt stilla sinne hopar sig frågorna, är det en välkänd tjuvåkare? Eller hade han bara otur att han råkade smita in en dag när poliserna hade obegränsat med resurser?

Jag sitter på tåget från Göteborg till Växjö. Det är söndagskväll och egentligen borde jag försöka sova. Men min nyfikenhet dras till en ung man som sitter med blodiga byxor och som högt och upprört talar i sin mobiltelefon. Samma fråga återkommer gång på gång, ”Vad fasen hände i natt? Varför har jag blod på byxorna? Vem är det jag slagit???” Det är både obehagligt och kittlande att lyssna på samtalen. Har det begåtts ett brott? Vem är offret i så
fall? I slutet av tågresan tycks mysteriet ha fått sin förklaring. ”Min kompis Jocke vägrar svara när jag ringer. Så det är nog honom som jag spöat. Det har hänt förr”, säger mannen och lugnar ner sig.

DAVID FÄRDIGH

Röda rosor och vita skor

Eftersom jag både gillar Göteborg och är intresserad av politik så gick det förstås inte motstå frestelsen att besöka Socialdemokraternas partikongress på Svenska Mässan i Gothia Towers.
Det blev en helg med omröstningar, brandtal och en oväntad fråga om den nyvalda partisekreterarens vita gympaskor.

Jag inledde dock med ett besök i Sandarna BK:s nyflyttade klubbstuga i Majorna. Nya bostäder ploppar upp som svampar runt fotbollsplanerna. I hela området byggs det för fullt och likadant ser det ut i resten av Göteborg. Vid klubbstugans fikabord säger ungdomstränaren Johan – ”Jag hatar förtätningen av staden. Alla gröna ytor bebyggs. Det går inte andas längre. Staden kvävs. Politikerna som har beslutat om förtätningen bor utanför staden, ofta i fina villor i skärgården. De skiter i hur vi i stadskärnan har det!” Se där, kanske ett budskap att ta med sig till partikongressen?

På Svenska Mässan kryllar det av socialdemokratiska tungviktare. När jag fascinerat ser mig omkring upptäcker jag att utrikesminister Ann Linde står strax bakom mig, en bit därifrån står förre handelsministern Leif Pagrotsky med sitt karakteristiska skägg, energiministern Anders Ygeman susar stressat förbi i ögonvrån, gamla Malmö-veteranen Ilma Reepalu sitter på en bänk, socialministern Lena Hallengren diskuterar glatt med några partikamrater, tidigare socialförsäkringsministern Annika Strandhäll promenerar förbi, nuvarande
socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi klappar någon på axeln, Magdalena Andersson blir intervjuad och EU-parlamentarikern Jytte Guteland hälsar oväntat på mig vid toaletterna.
Göran Persson lyckas jag dock missa. Däremot träffar jag på Växjöbon och tillika infrastrukturministern Tomas Eneroth, som myser med tillförsikt och säger att -”Magdalena Andersson är den bäst förberedda svenska statsministern någonsin. Ingen kan matcha hennes kompetens”. Som ni förstår så är det inget fel på självförtroendet. Optimismen i partiet har väckts till liv igen. Nu talas det om ett tredje segerval på raken. Nyvalda partiledaren Magdalena Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin håller tal i kongresshallen och
hyllas med stående ovationer. Det är nästan som ett väckelsemöte. Välorganiserat och sprudlande. ”Det här är det närmaste vi kan komma ett amerikanskt partikonvent i Sverige”, viskar en journalist uppe på åhörarläktaren.

Sedan diskuteras det förstås mycket politik, allt från tandvård till skarvar. Utanför kongresshallen uppmanar Djurrättsalliansen kongressombuden att rösta för ett förbud mot minkfarmar, men förbudsanhängarna förlorar just den omröstningen. Däremot bifalls förbudet mot vinstuttag i skolorna. Ett av kongressens mest populära beslut.

På lördagen väljs Tobias Baudin till ny partisekreterare. Han hyllas unisont av kongressombuden och efteråt blir det presskonferens. Den enkla arbetarkillen från Luleå har gjort en fantastisk karriär, först som ordförande i fackförbundet Kommunal och nu som partisekreterare i Socialdemokraterna. Frågorna är först förutsägbara men så plötsligt händer något oväntat. Dagen Nyheters utsände har noterat att Tobias Baudin alltid har vita gympadojor på fötterna och nu undrar han – ”Hur fasen kan du hålla skorna så rena och vita hela tiden?”. Först blir det tyst, därefter skrattas det och Tobias Baudin parerar den oväntade frågan genom att förklara att han har flera olika vita gympadojor som han växlar mellan. Så nu har åtminstone det mysteriet fått sin lösning. Men som någon muttrar i bakgrunden -”att ha så många skor passar sig väl inte för en arbetarkille?” Där har vi kanske något som bokstavligen skaver i den socialdemokratiska självbilden?

DAVID FÄRDIGH

Härligt rosa skimmer i helgen

I helgen väntas härligt rosa skimmer när Växjösångerskan Mona G äntligen får fira 50 år som artist. Att nästan oavbrutet stå på scen i ett halvt sekel är beundransvärt. Snart kanske hon rent av kommer ikapp Mick Jagger och Keith Richard?

Nyligen ringde jag upp Plura och fick en intervju. Rocklegenden kom då med ett glädjande avslöjade. Efter mycket tjat från fans och media så blir det faktiskt en återförening av Eldkvarn, som bildades 1971 under namnet Piska mig hårt och som således i år firar 50-årsjubileum. Framåt vintern eller våren blir det såväl ny skiva som turné. Eldkvarn brinner igen!



En annan artist som firar 50-årsjubileum är allas vår underbara Mona G. Hon gjorde sin artistdebut i Halmstad Folkets Hus redan 1970 och har sedan förgyllt dansbanor och konsertlokaler runt om i landet. Som 15-åring sjöng hon i dansbandet Lill-Nickes, därefter gjorde hon stor succé i Leif Bloms och senare med egna bandet Mona Gs. Numera är hon soloartist och skriver och spelar alltjämt in nya låtar. 50-årsjubileet skulle egentligen ha ägt rum våren 2020, men som bekant kom det en pandemi i vägen. Firandet har fått flyttas fram åtskilliga gånger men nu på fjärde eller femte försöket ska det äntligen bli av. På lördag i hemstaden Växjö kommer det läggas ett härligt rosa skimmer när artistkollegor och vänner samlas och hyllar jubilaren; HURRA, HURRA, HURRA!



Att stå på scen i över 50 år är en hisnande bedrift som få kan stoltsera med. Bland de stora drakarna finns det förstås några unika undantag. Ett sådant är Rolling Stones som bildades 1962 och som nästa år därmed firar 60-årsjubileum. Det är förstås oerhört imponerande att bandet överlevt så länge, även om alla medlemmar inte gjort det. Gitarristen Brian Jones förolyckades redan tidigt och nyligen avled trummisen Charlie Watts.
Frontfigurerna Mick Jagger och Keith Richard är dock fortfarande i allra högsta grad levande gubbar. Mick Jagger rockar som en 17-åring och Keith Richard ser fräschare ut än på flera decennier, något som förmodligen hänger samman med att han numera varken dricker alkohol eller tar droger. Det höll ju på att gå illa många gånger. Vem minns inte incidenten på Fiji 2006 när han förmodligen påtänd klättrade uppför en kokospalm och föll sju meter och därefter dessutom kraschade med en vattenskoter? Med en allvarlig hjärnskakning fördes han
akut med helikopter till ett sjukhus på Nya Zeeland. Han såg då ut att vara förpassad till rockhistoriens museala minneskabinett. Men han återvände och gjorde comeback för femtioelfte gången.

På tal om rosa och jubileum. En av Sveriges mest ikoniska underground-artister, Geeta Lööf, mer känd som Gula Gubben, fyllde 60 härom året. För oss som levt runt på diverse musikfestivaler genom åren så har han gjort oförglömliga intryck. Sången och gitarrspelet var kanske inte alltid bländande, men texterna och humorn är svårslagna. På grund av sjukdom har han inte de senaste åren kunnat åka runt och uppträda, men låt oss hoppas på en comeback inom en snar framtid. Både rosa och gult är en del av den svenska musikhistorien!

DAVID FÄRDIGH

Berättarbegåvning i flera skepnader

Konsten att dra en skröna och kunna trollbinda en publik är en användbar talang. Det gäller förstås för författare och underhållare men också visionära företagare. Särskilt övertygande blir det när de som drar skrönan själva tror på den. Då kan det sluta både med utmärkelser och konkurs.

Nyligen var jag på föreningen Ord i Kronobergs Författarscen, en inspirerande tillställning där författare står på scenen och berättar om sina verk. Den här kvällen framträdde bland annat Katarina von Bredow, mästaren på barn- och ungdomsböcker, och Växjöbon Edgar Weibull som berättade gåtor och skrönor från Klintaskogarna i mörkaste Småland. Men den kanske allra främsta utövaren av berättarkonst träffade jag på krogen sent på kvällen. För där vid bardisken stod han åter igen, min gamle ungdomskamrat som bländat folk med det ena grandiosa företagsprojektet efter det andra. Ibland störtdyker han och drar med sig ilskna passagerare som följd. Men på något sätt lyckas han alltid landa på fötter. Och så står han åter igen vid bardisken och drar en ny underhållande historia. Alltid blir jag lika motvilligt imponerad, men lyckligtvis investerar jag aldrig en krona.

En annan vän var skrothandlare och ringde alltid med stor entusiasm och gav mig sanslöst generösa erbjudanden. Det kunde handla om att låna ut 30 000 kronor så att min vän kunde köpa ett skrottlager i Motala, Mora, Nynäshamn, Vadstena, Östhammar, Västervik eller Vetlanda. Pengarna skulle betalas tillbaka inom en vecka med en rejäl ränta. De 30 000 jag lånat ut skulle då ha blivit 50 000. Tala om dunderinvestering. ”Låna mig pengarna David. Vi får inte missa chansen. Det här är ett bombsäkert köp. Bästa erbjudandet på flera år!” Jag lånade aldrig ut några pengar men fick en intressant inblick i skrotbranschen och bjöds på många underhållande samtal. Min vän var en sann entertainer och historieberättare. Han är numera bortgången och jag saknar honom.

En annan visionär fast i något större format smyckade sitt företagsbygge med så mycket förföriskt ljus att han blev utsedd till ”Årets Företagare”. Hans presentationer var magnifika urladdningar av personliga anekdoter, humoristiska svängningar, smattrande siffror och kurvor som alltid pekade uppåt. Varje gång jag lyssnade på honom tänkte jag – det här är typen som antingen når toppen eller som kraschar rätt in i väggen. Det kan antingen bli Ingvar Kamprad eller Refaat El-Sayed. Innerst inne visste jag att allt pekade på det sistnämnda men
samtidigt kände jag en önskan om att berättelsen om den perfekta företagsresan skulle besannas. Historien var så underhållande, medryckande och livsfylld. Och det viktigaste, företagaren längst framme på podiet trodde själv på vartenda ord han sade. Men så kom dagen då allt sprack. Vinster blev till gigantiska förluster, manin blev till depression, hedersutmärkelsen blev till konkurs och företagaren blev galen på riktigt.

Ibland kan berättarkonst vara dödlig. En person i Växjö påstod för några år sedan att han led av en obotlig sjukdom som inom kort skulle ända hans liv. Förtvivlade vänner och kollegor köpte presenter och tog sorgfyllda farväl. Men mannen dog inte. Han levde vidare.
Ett mirakel? Eller var alltihop en lögn? Mannen kunde glädja sig åt livet men många besvikna vänner tog avstånd från honom. Han kunde därför något förvånat konstatera – ”Livet blev aldrig detsamma efter döden.”

DAVID FÄRDIGH

SVAMPTUR

Tillsammans med svampentusiasten och kocken Jonathan Rozenberg erbjuder Naturskyddsföreningen Tingsryd en exkursion i skogarna kring Väckelsång.

Vi samlas kl. 10 lördag 2/10 vid Ica i Väckelsång. Jonathan säger några ord om dagens upplägg, om sig själv och om traktens svampar. Tillsammans promenerar vi sedan en dryg kilometer. Där delar vi upp oss i par eller smågrupper cirka en timme, för att sedan återsamlas igen för att fika och försöka arta de exemplar vi hittat. Runt lunch rundar vi av vår gemensamma tur. Medtag egen fikakorg, liten kniv och korg att plocka i. Och såklart, kläder efter väder och skor som klarar väta.

För medlemmar är turen gratis. Anmäl dig genom att mejla tingsryd@naturskyddsforeningen.se. Icke-medlemmar swishar 50 kr. till Jonathan på 0762 831931 och märker ”svamptur”. Maxantal: 25 pers. Först till kvarn gäller. 

OBS! Jonathan är inte utbildad mykolog, men han har sedan många år ett stort intresse för svamp. Under sin tid som kock på Spelkollektivet slogs han av artrikedomen i de småländska skogarna. Nu kommer han tillbaka till Väckelsång för att plocka svamp – och dela med sig av sin kunskap.

Spännande möten med rutinerade och debuterande konstnärer

I helgen var det äntligen dags för Tingsryds konst- och hembygdsrunda igen efter fjolårets Coronauppehåll. Vi begav sig till Kvarnamåla och Väckelsång. Här träffade vi såväl rutinerade skulptören Oliver Weerasinghe som femåriga debutanten Felicia Permo.



Solen lyste och inspirationen spirade i lördags på vår konstnärliga odyssé i norra delen av Tingsryds kommun. Vi inledde vår runda i Hyllesbol och besökte skulptören Oliver Weerasinghe. Han tillhör de verkliga veteranerna på Konstrundan.
– Jag var med på den första rundan för över 40 år sedan. Då var vi cirka tio medlemmar i Konstföreningen. Sedan dess har vi blivit mångdubbelt fler.
Oliver har bland annat gjort Vilhelm Moberg-bysten vid Utvandrarnas Hus i Växjö. Den ska snart få celebert sällskap i form av Max von Sydow som spelade Karl Oskar i Jan Troells klassiska filmatisering av Utvandrarna.
– Max von Sydow var verkligen en fin och god människa. Skulpturen är klar och ska avtäckas i samband med att den nya migrationsutställningen öppnar på Utvandrarnas Hus.
I sin ateljé delade Oliver utställningsutrymme med sitt barnbarn Smilla Weerasinghe från Limhamn som är utbildad på SARA, Swedish Academy of Realist Art.
– Det här är andra gången som vi ställer ut tillsammans.
Smilla tecknar bland annat med kol och krita. Favoritmotivet är kroppen.
– Jag fascineras mycket av människokroppar.



Nästa anhalt blev Kvarnamåla, där vi besökte akvarellisten Fredrik Permo. Hans favoritmotiv är naturlandskap, gärna i höst- och vinterskrud. På senare tid har det även blivit en hel del bilar.

– Jag var på Kyrkö mosse utanför Ryd i somras och blev förtjust i motiven med alla skrotbilar som står i skogen och sakta bryts ned.
När Fredrik målar får han emellanåt sällskap av femåriga dottern Felicia, som hade en egen separat utställning på Konstrundan.
– Jag har valt ut mina bästa målningar och hängt upp dom på dörren!



I Kvarnamåla gjorde vi även en visit hos Agneta Norell som deltagit i Konstrundan sedan 2008. Hennes målningar har mitt i realismen ofta något drömskt och magiskt över sig.
Motiven är blandade och sträcker sig exempelvis från ansiktsporträtt och byggnader till livligt dansande balleronor.
– På senare tid har jag även gjort en serie tavlor med religiösa motiv, bland annat med änglar, Jesus på åsnan och Maria med Jesusbarnet.



Efter Kvarnamåla blev nästa destination Väckelsång, där vi på Fiskestadsvägen tittade in hos Carolina Nilsson i hennes 1820-talshus som tidigare använts till såväl skollokal som Filadelfiakyrka. I Carolinas målningar är kvinnliga kroppar och ansikten i fokus. Motiven uttrycker starka känslor.
– Det är en hel del nedstämdhet och depression. Känslor som gör sig bra i konst.
På en av tavlorna känner vi igen popikonen Lady Gaga.
– Jag gillar hennes ansikte, särskilt ögonen.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag hoppas att Coronapandemin äntligen tar slut så att jag kan komma igång och ha utställningar igen. Min dröm är att få ställa ut i Stockholm, och på längre sikt Japan.



På Väckelsångs Hembygdsgård träffade vi Daniel Hellgren som utomhus visade upp sina robusta plåt- och smidesarbete. Inomhus visade Växjöparet Sune och Elisabeth Danielsson upp sina träföremål, vilket omfattade allt från väggklockor till smycken.
– Vi använder alla möjliga träslag, exempelvis ask, alm till björk. Ett av de mer ovanliga är rönnsumak som ger en väldigt fin ådring.



Vi avslutade vår konstresa på Galleri Styragården, där vännerna Jenny B Wiberg och Görel Korner hade vernissage på sin nya gemensamma utställning. Jenny blandar figurativ och abstrakt konst med samma intuitiva känsla.
Görels målningar präglas av intensiva färger och på motiven finner man såväl lantliga idyller som känsloutbrott. Och så brukar hon skicka med en liten text på baksidan av målningarna.
– Det förstärker budskapen i målningarna. Här har jag skrivit, ”Släpp taget, dina vingar bär dig!”



OBS!

Läs hela reportaget i Växjöbladet/Kronobergaren fredag 10 september.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll